Dekius Lacks nya roman handlar om Christoffer som får reda på att dottern han inte sett sedan födseln sitter häktad. Hon sitter häktad på hans gamla arbetsplats och får inte ta emot besökare. Christoffer bestämmer sig för att hjälpa henne. Han lurar sig in i häktet och försöker förklara för sin förlorade dotter varför han en gång i tiden accepterade ett domstolsbeslut som innebar att han förverkat rätten till sitt eget barn.

Dotterns dom är ingen traditionell berättelse om en far och en dotter som ska hitta tillbaka till varandra. Det är heller ingen thriller, även om spänningen finns med som krydda. Det är först och främst en bok om skuld och ansvar. Vi får möta en pappa som likt Dante i Den gudomliga komedin får uppleva både Helvetet och Skärselden. Det är en pappa som får chansen att förstå sina synder och genomgå en reningsprocess medan han smyger omkring i häktets korridorer.

Det är inte lätt att alltid göra rätt. Har man levt länge bär de flesta av oss på bördor från det förflutna. Man ångrar sig på ett plan, försvarar sig på ett annat. Man rationaliserar, hittar på förklaringar och ursäkter till misstag man gjort, men förr eller senare hinner det förflutna ikapp. Inte sällan är det samvetet som ställer till det, som romanens svärande och häktade präst konstaterar: ”Det är omöjligt att ljuga för samvetet. Förr eller senare är det dags! Medvetet eller undermedvetet. Det gnager som en råtta, till slut gnager det hål och fördämningen brister.”

Det var musiken som lockade Christoffer bort från sitt liv som förälder, men det enda han har kvar efter sin tid som musiker är en elgitarr som hänger på väggen därhemma med slappa strängar och knäckt svajarm.

Titeln är tvetydig. Dottern ska dömas i domstol för ett allvarligt brott, men det är inte detta vi läser om. Boken handlar om en helt annan dom. Dotterns dom mot sin pappa.

Christoffer har sina tricks för att som obehörig kunna röra sig bland före detta kollegor på häktet. Han får låna en uniform och annan utrustning av en vän. Med stor list tar han sig runt på sin gamla arbetsplats utan att väcka alltför mycket misstänksamhet. Han vet också vad han kan svara personalen när han blir tillfrågad, han lyckas till och med övernatta i ett litet förrådsutrymme. Steg för steg försöker han nå fram till sin dotter, som först inte vet vem han är.

Berättelsen om vad som hände två tonårsföräldrar som förlorar rätten till sitt barn vecklas ut. Häktets dörrar och luckor låses upp, öppnas, stängs, låses upp, öppnas och stängs, när Christoffer tar sig fram. Det blir metronomens taktslag eller bokens stilla basgång.

I takt med att sanningen kommer fram får Christoffer uppleva ett reningsbad med religiösa förtecken. En av de häktade har lärt honom att ”häktet är som paradiset, fast tvärtom.” Christoffer gillar inte att man ”blandar in Gud i resonemangen”, men kan ändå inte låta bli att se hur dotterns mamma, Annukka, bar på något speciellt när det unga paret gick i skolan tillsammans. Hon ”behandlade alla människor som Guds avbilder”. Att Christoffer svek sin nyfödda dotter vill han till en början skylla på ödets gudinnor, för ”dessa lägger fram ett fåtal förslag och det är endast dessa förslag som man som ung får välja mellan”.

Av den häktade och svärande prästen får han lära sig vad Gud är ute efter: ”När allt är över kommer Gud fråga dig vad du har gjort med ditt liv. Räkenskapens tid, kallas det. Det finns alltid någon eller något i de övre sfärerna som håller koll. Alltid. I detta liv och i nästa. Vad du än gör kommer det alltid en nota eller en saftig faktura. Räkna med det. Och den största av dem alla kommer när du dör… Och det ska du veta. Gud är inte intresserad av vad du har gjort för dig själv, utan vad du har gjort för andra. Det är det som är meningen med ’hela skiten’.”

Prästen säger också: ”Det är kanske därför som så många möter Gud på ett ställe som det här. Skuld och ansvar är jävligt svårt att hantera utan hjälp från högre makter. Det är när Gud verkligen behövs som hans nåd sköljer över oss.”

När dottern väl dömer sin pappa så gör hon det rättvist. Christoffer blir nöjd. Det är en ödesmättad avrundning på romanen som inte ska avslöjas.

Förlag: Bakhåll